Skrivandets vedermödor

Jag skapade denna WordPress-blogg för att kunna berätta om och visa på vår jords vedermödor och hur vår jord håller på att kalhuggas till en ren och fin flintskalle – utan att miljöpolitrukerna protesterar.

Mardrömmen på Borneo

Jag ville även berätta om de skumma partier i vår stackars riksdag som med alla tillbuds stående medel försöker sänka Sverige utanför Stockholm med alla omöjliga skatter. Några är att försöka förbjuda svenskt lantbruk med omöjliga drivmedelspriser till elbilars fördel.

Samma parti försöker fylla Sverige med omöjliga individer från menaländer. Några är så infernaliska att deras länder varken vill behålla dem eller om de emigrerat vägrar att ta tillbaka dessa.

Jag försökte även visa på partier som sålde ut eller skänkte bort allt vad det så kallade civilsamhället behövde själva för att försvara sig mot pandemier och våldsamma skogsbränder. Några av dessa sakerna var respiratorer och helikoptrar.

Jag försökte även visa att tänderna tillhör munnen och att tandvård därför skall ligga under högkostnadsskyddet. För kan individer från främmande läder betala 50 kronor för akutunderhåll, borde även svenska medborgare erhålla denna ynnest.

Jag försökte visa min pojkdröm som höll på att bli verklighet om jag hade varit mer tålmodig och väntat de tre åren till nästa uttagning. Nu blir ju inte livet alltid som man väntar sig. Så även i mitt fall. Jag gifte mig, vi fick barn och jag ett intressant arbete.

Jag försökte visa min uppfattning om pandemins utveckling och utbredning. Om hur stockholmare fullständigt struntade i att skydda sig och sedan reste land och rike kring för att föra smittan vidare till ”lantisarna”. Det borde vara straffbart med en sådan brist på hänsyn och ett sådant beteende mot andra människor. Särskilt mot sina egna medborgare.

Jag försökte visa hur Sverige har utvecklats (avvecklats) från ett samhälle i utveckling och en blommande industristat med hjälp av goda arbetsvilliga invandrare till en industri och ett samhälle i regress. Hur samhället på grund av vilsna politiker blivit ett syndens och brottets samhälle – utan återvändo.

Jag försökte påvisa och hjälpa män med prostatabesvär hur de ska göra för att inte bli illa behandlade av barbariska läkare. Jag berättade att män ska kräva en MR-undersökning av prostatakörteln innan läkarna tar biopsi genom ändtarmen. Biopsi genom ändtarmen kan orsaka svår infektion och även sprida cancer vidare i kroppen.

Jag försökte pådyvla er min simpla uppfattning genom svårtydiga inlägg. Men man kan säga att jag gjorde det med välvilja och så gott jag kunde.

Ny finns det ju annat att göra här i världen. Skriva färdigt mina böcker till exempel, eller att sköta om frun och hushållet. Så mitt frejdiga och yviga skrivande här har kommit av sig så att säga.

Böcker är högre väsen och de enda som talar så högt att till och med framtiden kan höra dem. Elisabeth B Browning

Hasta luego!

Vi hade ju inget miljötänk

Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta – kanske även den nya generationen.

Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att 
jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för 
miljön.




Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.

Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.”


Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår tid”, men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade.




Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. 
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger.

Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. 


Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra 
kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid.




Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.

Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland.




I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.




På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så 
vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, 
trappmaskiner mm.

Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.

Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade ”miljötänk”?

Nog tänkte vi på miljön alltid, fast utan miljötänket.

Utsikt från ett fönster

Litteratur är att ljuga. Litteraturen och media ljuger sig fram till sanningar? Mina ämnen är klass, kön och etnicitet.

Jag ser ut från mitt fönster och över garagelängan mot horisonten. Jag ser en himmel som varierar mellan blå, grå och med kolsvarta moln.

Jag ser ut från mitt fönster och ser en värld med ljusa ögonblick, då människor hjälper varandra och andra människor.

Jag ser ut från mitt fönster och ser en värld med nattsvarta ögonblick då människor skär halsen av sina medmänniskor bara för ”nöjet”.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur medias journalister framhåller främmande religioner och kulturer framför svenska religionerna och kulturerna.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur fattiga svenska medborgare föses åt sidan för att framhålla ”de andra” individerna.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur svenska medborgare såsom ensamstående kvinnor med barn, låglönearbetare och tidiga invandrare lider av en ekonomi som inte räcker till mer än mat för dagen.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur fattiga svenska medborgare hindras från att anlita doktorer och tandläkare därför att deras ekonomi inte tillåter det.

Hur kunde det bli så?

Kunder men ej brukare

I mitt kommande resonemang försöker jag förstå det oerhört nedlåtande och förnedrande negativt laddade ordet ”brukare”.

Jag anser ordet kund vara mycket mer relevant för vad det hela egentligen handlar om, då:

– en kund köper tjänster av kommuner från födsel till död.

– en kund köper tjänster av vårdcentraler från födsel till död.

– en kund köper tjänster av hemvård när åldern blir besvärlig.

En brukare däremot:

– är ett äldre ord för arrendator enligt Nationalencyklopedin (NE).

– är även en person som använder en drog utan att falla in i missbruk.

– är en användare av en maskin, utrustning eller annan nyttighet.

Från 1600-talet kom termen brukare att beteckna användare av en mindre jordbruksfastighet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. (NE).

Jag undrar då vilka arbeten och tjänster som dagens så kallade brukare kan tänkas utföra, från sina sängar, rullstolar, respiratorer eller annat? Jag önskar därför att man avvecklar det otidsenliga ordet brukare och inför ordet kund i stället. För, det hela handlar om kundrelaterade relationer i dagens vård- och tjänstesverige.

Sammanfattningsvis tillhandahåller mina samhällsfunktioner tjänster åt mig som medborgare. Jag köper alltså tjänster av samhällets funktioner.

Som köpare av tjänster är jag att räknas som kund! Det har absolut inget med ordet brukare att göra.

Allt är lätt att förstå genom förklaring.

Pojken och valpen

En bonde hade några valpar som han måste sälja. Han målade en skylt med texten 4 valpar till salu och satte upp den på gärdet. Medan han höll på med det så kände han någon som tog tag i hans jacka. Han vände sig om och såg in i ögonen på en liten pojke.

– Ursäkta sa pojken, jag vill gärna köpa en av valparna.
– Javisst sa bonden medan han torkade svetten ur pannan.
De här valparna har en fin stamtavla och föräldrarna är väldigt dyra.
Pojken slog ner blicken ett ögonblick, så grävde han djupt i fickan och drog upp en handfull med småmynt och sa, jag har 2 kronor räcker det?

Vi kan väl gå till inhägnaden och titta på valparna” sa bonden och visslade på hundarna. Kom Dolly ropade han och tiken kom springande med dom fyra valparna efter sig. Den lille pojken pressade ansiktet mot nätet och tittade ivrigt.

När valparna närmade sig fick pojken se ytterligare en valp, mindre än de andra, som chanslöst försökte följa efter de andra snabbare valparna.

– Den vill jag ha sa pojken och pekade på den lille eftersläntaren.
Bonden satte sig på knä bredvid pojken och sa lille pojk den vill du väl inte ha, han kommer aldrig att klara av att springa och leka som dom andra valparna.

Den lille pojken gick en bit ifrån inhägnaden, böjde sig ner och kavlade upp byxbenet. Då såg bonden att pojken hade stålskenor på sidorna av benet och fäst i en specialgjord sko. Du förstår sa pojken och tittade upp på bonden, jag springer inte heller så bra och han där förstår säkert.

Bonden fick tårar i ögonen, böjde sig ner och plockade upp den lille valpen. Försiktigt la han den i pojkens famn.

– Hur mycket kostar den frågade pojken.

– Ingenting” svarade bonden, du förstår, ingen behöver betala för äkta kärlek.

Tänkvärda ord

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?

Bild: UMO

Han måste vara knäpp”. Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom.

Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: ”De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång”.

Han tittade på mig och sa: ”Tack så mycket”. Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Jag hade aldrig umgåtts med någon från en privatskola förut. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: ”Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag.” Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under highschool-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:

Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig! Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. Tack, sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.
”Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia”.

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.

”Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara”.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.

Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet. Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till de sämre.

Selma Lagerlöf gav oss berättandets viktigaste verktyg

Niklas Rådström skriver sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Foto: Lotta Härdelin

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss, skriver Niklas Rådström i sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Vid mitten av sextiotalet tog min mamma mig på sommarresa till Rumänien. Jag var tolv år gammal och mina tidigare utlandsresor inskränkte sig till några Italienbesök. Bidragande till att resmålet denna gång blivit Rumänien var förmodligen att landet brutit med Sovjetunionen och att dess nya ledare som samma år tillträtt, Nicolae Ceausescu, åtnjöt en betydande popularitet hos flera ledande västmakter.

Detta var naturligtvis en mycket naiv syn på den rumänska utvecklingen då som vi alla vet att Ceausescu med hjälp av sin fruktade säkerhetspolis Securitate under decennier framöver skulle komma att hålla nere sin befolkning med en ofattbar grymhet och bara några år efter sitt maktövertagande utveckla en personkult inspirerad av Nordkorea som inte stod Kim Il-Sungs efter i hårdhet och autokratisk självtillräcklighet.

Men 1965 fanns i stora delar av västvärlden en föreställning om Rumänien som det hoppfulla undantaget i ett slutet och totalitärt östblock och landet öppnades, med hjälp av stora lån från västeuropeiska banker, för turism vid Svarta havskusten. Möjligen var vår semesterresa understödd av något reseföretag, då min mamma finansierat ett par tidigare besök i Italien med att skriva för resebroschyrer. Under den rumänska resan for vi även till Istanbul och Bukarest och om det var vid en bakgata i den rumänska huvudstaden eller i någon mindre ort på vägen dit som vi sökte oss till ett litet apotek kan jag omöjligt minnas.

När min mamma växlande mellan engelska, tyska och franska försökte förklara för apotekaren vad hon önskade måste vi ha bytt några ord mellan oss på svenska eller möjligen var vi tvungna att visa våra pass för att kunna få det vi behövde. Hur som helst stelnade den åldrade apotekaren till när han förstod att vi kom från Sverige och tilltalade oss på en lite daterad svenska med en egendomlig diktion och en dialekt som var omöjlig att identifiera.

Det visade sig att han som ung läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa”. Apotekaren hade så tagits in av såväl historien om den skånska bondpojke som förvandlad till pyssling på en gåsrygg färdas över Sverige som av alla de landskap över vilka i boken vildgässen sträcker, att berättelsens bilder vägrade lämna honom. Så när han lyckats få tag i en utgåva på originalspråket hade han satt sig med de båda böckerna sida vid sida och lärt sig det språk på vilket Lagerlöf skrivit sin berättelse.

I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Vad jag kan förstå kom den första rumänska översättningen av boken ut i Bukarest 1919 och jag tänker mig att den blivande apotekaren burit berättelsen som en dröm om uppbrott och äventyr genom det sena tjugotalets depression och trettiotalets turbulenta politiska skiften för att få se den stängas in av världskrigets rasande dödsdans och sedan av efterkrigstidens stalinistiska vanvett. En dröm buren av de bilder som en berättelse förmått kalla fram i en läsares skapande fantasi.

Denna berättandets oerhörda förmåga att göra det till synes omöjliga möjligt, det ogörliga görligt och det obegripliga begripligt! Hos berättandet får det drömda skepnad av erfaren verklighet och ibland verkligheten det drömdas förtrollning. I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Mycket har sagts genom åren om Lagerlöfs självklara och som det kan tyckas otvungna förmåga att ge sina berättelser liv. Det fanns tidigt tendenser hos kritiken till att reducera hennes konstnärskap till en rent intuitiv relation till språkets och berättandets verktyg. Delvis kom hon att bidra till det själv då hon i ”En saga om en saga” beskriver hur berättelserna närmast kommer som uppenbarelser för henne att som förmedlande mellanhand nedteckna. Hon skriver:

”Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar. Vad som fattades den, var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. Den var ännu bara ett helt vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr, som drevo fram och åter likt en svärm av vilsekomna bin en sommardag och inte visste var de skulle kunna finna någon, som kunde samla in dem i en kupa.”

Men som många tidigare påpekat är detta en djup underskattning av Lagerlöfs estetiska program, i mycket driven av hennes samtids ovilja att se en kvinna som medvetet arbetande konstnär. I ett samtal säger hon att:

”Det lyckas mig aldrig att skriva någon bok, förrän jag genom flera försök funnit, vilket språk den vill tala.”

Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss.

Berättelserna må irra kring som hemlösa bin eller osaliga andar, men det är först när de upptäcks av ett berättande som förmår bära dem, likt då barnpigan Back-Kajsa bär den treåriga, förlamade Selma genom rummen på föräldrahemmet Mårbacka, som de kan hjälpas till självständighet och bekräftelse. Då får det hon kallar Innervarelsen, det omedvetna, spelrum och hjälper berättelsen att hitta sin hemvist i berättandet. När i litteraturen berättelse och berättande förenas kan en legering uppstå som är långt starkare än de enskilda komponenterna.

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss. För att förstå oss själva och världen behöver vi ge den berättelsens form.

Den gamle romaren Cicero vet att förtälja om det Minnespalats i vilket vi kan söka hjälp för att ge våra minnen liv och mening. Cicero menar att grunden till Minnespalatset lades av den grekiske poeten Simonides som vid ett tillfälle blivit bjuden till en bankett hos Scopas, en förmögen adelsman. Under middagen kallades Simonides ut till två unga män som väntade honom på gårdsplanen. När han kom ut genom porten fanns dock ingen där, men bakom honom föll samtidigt hela byggnaden ihop och alla i festsalen dog.

De avlidnas kroppar var så illa sargade i rasmassorna att de inte gick att identifiera. Som ende överlevande kunde dock Simonides i minnet ge sig tillbaka in på festplatsen och där återskapa gästernas placering så att deras kroppar kunde läggas i namngivna gravar. För att ge det som gått förlorat åter dess namn måste vi ge oss in i Minnespalatset och uppsöka den plats där minnet, liksom det konstnärliga skapandet, på en gång är upptäckt och uppfinning. Det är en teknik för minnesarbetet där vi skapar den ordning som krävs för att ge det förlorade varelse och rum.

Hos Lagerlöf är de döda lika närvarande som de levande, hela hennes projekt är att dra fram de som gått förlorade ur glömskans dunkel och ge dem sin röst. Det kan ske i spökhistorier som Körkarlen eller Löwensköldska ringen där de döda söker sig till de levandes värld för försoning och upprättelse. Men framför allt sker det i hur hon återskapar sin egen och sin familjs historia, både genom att i berättandet ge dem livet åter och genom återerövringen av barndomshemmet Mårbacka, hennes eget minnespalats.

I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Berättandet ger oss på en gång möjlighet till flykt och hemkomst och jag tänker mig att den rumänske apotekaren där bakom disken bland sina hyllor med medicinburkar, plåsterförpackningar och buteljer med liniment i utsikten från en gåsrygg bär med sig båda möjligheterna och att han gjort både flykten och hemkomsten till sin egen erfarenhet i ett slags inre exil.

Isaac Bashevis Singer säger någonstans att de döda aldrig försvinner, att de alltid finns här. Han menar att varje människa är som en vandrande gravplats och att vi bär med oss alla våra förfäder, ja kanske menar han en hel mänsklighet. Låter vi detta förfalla i vårt inre och namnen på stenarna strykas ut av vår egenmäktiga självupptagenhet, av vår föreställning om att endast det i stunden mätbara har giltighet och av tron på att vi ensamma har makten över våra liv, är vi förlorade.

Berättandet placerar oss i tidens ström och där är då plötsligt nu och nu redan sedan. I vår tid av akuta klimatförändringar finns även en annan aspekt kring vad som sker då döda och levande inte längre har gemensam hemortsrätt hos oss. I det att vi förlorar kontakten med de döda och placerar oss i det enväldiga nuets självförhärligande centrum förlorar vi även kontakten med de kommande, de uppväxande, de ännu ofödda. I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Livet bygger på relation och den sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Liksom vår självförståelse och självrespekt kräver att vi levandegör det förflutna för oss har vi samma ansvar, ja kanske är det ansvaret än större, för efterkommande generationer. Glömskan riktar sig inte bara bakåt från vårt självcentrerade nu utan även framåt mot alla dem vars livsbetingelser vi lägger grunden för.

Berättandet hör till de viktigaste verktyg vi har för att göra både förflutet och framtid synligt för oss och Selma Lagerlöf hör till dem som givit oss de skarpaste redskapen. Att i dag få ta emot detta pris i hennes namn är en ofattbar heder. Tack.

Fakta. Niklas Rådström

Författare, poet och dramatiker. Medlem i Samfundet De Nio. Professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.

Ålder: 68 år.

Bor i Stockholm. Gift med Catharina Günther, konstnär. Två vuxna söner. Tre barnbarn. Hunden Rasmus.

Aktuell med ”En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” som kom ut i somras.

Debuterade 1975 och har skrivit en lång rad diktsamlingar, romaner, essäer, dramatik och filmmanus. 1979 fick han Aftonbladets litteraturpris, 1992 Augustpriset för romanen ”Medan tiden tänker på annat”, 2008 Piratenpriset och Övralidspriset 2019.

Något att tänka på

En vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget i rispapper.

Det här sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde papperet och tittade på det utsökta sidenet och spetsen. Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan. Hon använde det aldrig. Hon sparade det till ett ”speciellt” tillfälle.

Bra… jag tror detta är rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade det bredvid de andra klädena hon skulle ha på sig på begravningen.

Hans fru hade just gått bort.

Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig någonting till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.

Jag tänker fortfarande på dessa ord…de har förändrat mitt liv.

– Nu läser jag mer och städar mindre.

– Jag sätter mig på terrassen och beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården.

– Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre tid på att arbeta.

– Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.

– Jag sparar inget längre.

– Jag använder mina kristallglas varje dag.

– Jag tar på mig min nya kavaj när jag skall till supermarket, om jag har lust.

– Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varje gång jag har lust. Uttrycken ”en dag…” och ”en av de här dagarna…” håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se det, lyssna på det eller göra det, vill jag se det, lyssna på det och göra det NU.

Jag är inte säker på vad min väns fru gjort om hon visste att hon inte skulle vara här i morgon som vi tar för givet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner. Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet. Jag tänker gärna att hon skulle ha gått ut för att äta kinamat vilket var hennes favoritmat.

– Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar vore räknade.

– Det stör mig att jag slutat att träffa goda vänner som jag ”en dag” skulle ta kontakt med.

– Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkte skriva ”en av de där dagarna”.

– Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och barn tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.

Nu försöker jag att inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje. Och varje dag säger jag till mig själv att idag är en speciell dag….. Varje dag, varje timme, varje minut… är speciell.

(Författare okänd)

Min spegelbild

Varje gång jag tittar mig i spegeln tänker jag tillbaka på vem det är jag ser och undrar jag vad denna person har varit med om genom åren.

Jag ser ärr efter operationer och lagningar i ansiktet och tänker på alla ärr som inte syns utom när jag står naken framför spegeln. Många av dessa ärr har bleknat genom åren.

Jag ser även de inre ärren när jag tittar mig i ögonen i spegeln. De ärren ser bara jag själv och de ärren är betydligt djupare. De ärren kan inte den bästa plastkirurg i världen fixa till.

Tanken faller då på en väninna som också har några ärr efter skador och sjukdomar, som för några år sedan ville att vi skulle jämföra och tävla om vem som hade flest och störst ärr. Hahaha. Jag hade vunnit överlägset. Naturligtvis vet jag inget om hennes inre ärr.

Så tänker jag tillbaka på allt jag har varit med om genom åren, både trevligt och otrevligt. Ibland undrar jag även över hur det hade blivit om jag haft lyckan och ekonomin att studera på Universitet och högskolor tidigare i livet.

Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk, men tankarna kommer på mig emellanåt. Jag precis som många andra i min närhet har dessa tankar, fast man inte berättar om dem.

Så klart att det kommer lite spån av tankar när någon har druckit aningen för mycket. Då släpper banden lite bit för bit och den personen berättar om sina innersta tankar.

Så långt tillbaka jag kan minnas, har jag varit ett läskpapper i andras ögon. Till och med mina närmsta släktingar kunde få för sig att använda mig som ”slasktratt” om uttrycket tillåts.

Det är alltså mycket som har hamnat mellan mina öron. Mycket som inte borde ha hamnat där, utan bara ha stannar mellan personernas egna öron. Naturligtvis visste personerna att jag behöll hemligheterna för mig själv.

När jag nu tittar i spegeln och ser mig djupt i ögonen, kanske även jag borde ha pratat av mig mina innersta tankar och bekymmer. Som väl är så är jag ensam om dessa mina tankar och bekymmer.

Var rädd om dina innersta tankar.

Vad är meningen med livet

Det frågar sig Elöd Szántó. (Kopierat inlägg) Läs och begrunda. mycket läsvärt.

Bild: Elöd Szántó,

Otaligt många filosofer, präster, författare, psykologer samt en uppsjö av olika nyuppfunna yrkeskategorier (vars namn och funktion jag inte begriper) har sedan antiken undrat över detta – troligtvis långt innan skriftspråken har lämnat några spår.

Sannolikt har vanligt folk, som jag själv, också ställt sig frågan när man inte har behövt slita för dagens bröd utan hunnit sätta sig och tänka efter.

Jag vill absolut inte diskutera synpunkter av religiös karaktär utan vill titta på frågan utifrån ett evolutionärt och faktabaserat perspektiv utan emotionella inslag.

Vi föds som ett resultat av våra föräldrars instinkt att reproducera sig. Vår primära uppgift blir därmed evolutionärt att växa oss starka och reproducera oss själva. Vad stark betyder har skiftat genom tiderna: först att vara fysiskt så stark att man kunnat skaffa mat och trygghet åt sig själv och en eller flera honor, sedermera att skaffa sig ekonomiska muskler.

För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att den mänskliga historien skiljer sig inte ett dugg från övriga varelser. Förutom en punkt: vi är numera kapabla att kringgå evolutionens lagar.

Vi har lärt oss bota dödliga sjukdomar, rädda för tidigt födda barn, vaccinera mot kommande farsoter, skaffa glasögon åt dem som inte ser och benproteser åt dem som inte kan gå och lägga folk i respirator när de inte längre kan andas.

Exemplen är hur många som helst på att vi har lyckats sätta allt evolutionärt urval ur spel.

Reproduktionstakten har under tiden bara ökat (globalt sett, för att det globala välståndet har lett till att även de svagaste har blivit starka nog att reproducera sig).

Människodjuret håller på att överbefolka det begränsade reviret som jorden medger.

Samhällena kan inte längre fungera enligt naturlagarna som säger att de som duger får fortplanta sig och de som blir värdelösa skall bort.

Vem är då värdelösa?

Här börjar det bli svårt!

I de traditionella samhällena var till exempel äldre, infertila en förutsättning att de yngre kunde skaffa de nödvändiga materiella tingen. De tog helt enkelt hand om de unga, lärde dem de koder och samhällsregler som var nödvändiga för gruppens överlevnad. De äldre var de som genom olika former (byäldste, divan, byråd etc) skickade vidare den gemensamma visdomen som åldern ger.

Man lärde först sina barn och sedan barnbarn om ” Så här gör man, Så här gör man inte”.

När sedan alla blev tillräckligt mätta kom det ”STORA SPRÅNGET”.

Välfärdsstaten!

De äldre dög inte längre att ta hand om efterföljande generationer. Det behövs pedagogiskt högskoleutbildad personal som skall ta hand om lille Kalle och Mohammed helst från ett års ålder (tidigare menar vissa). Barnen behöver också socialiseras redan i tidig ålder för man såg att barn som växte upp med mor och mormor eller dagmamma blev kriminella. Haha.

Mor- och farföräldrar har blivit en social fara för de är inte HBTQ- och genuscertifierade och kan överföra patriarkala fördomar om intersektionella, queer, transsexuella, eller interdigitala (ni vet det som sker mellan fingrar eller tår) uppfattningar.

Samhället (i alla fall de som är mest högljudda på vänsterkanten) har slutat utgå från det som majoriteten tycker och knäböjer för vilken minoritet som helst som skriker högst okvädningsord.

Nu kommer återgången till inläggets titel:

Vad är MENINGEN MED LIVET?

Vi som är pensionärer kan egentligen kallas för dagens parasiter. Vi lever längre och längre, producerar oftast ingenting och kostar massor för samhället.

Visst skriver vi kloka inlägg på DGS men det är mest vi själva som läser och kommenterar det (i alla fall har inte jag märkt att dominerande media har tagit oss på allvar – om alls). Våra efterföljande generationer har flyttat till andra orter, ändrat livsstil och attityder men visar sin kärlek genom att betala höga skatter för vår fina sjukvård och äldreomsorg. De kommer också plikttroget till de flesta storhelger och hälsar på mor- och farföräldrar.

Något behov av att ta vara på de ackumulerade visdomar som den äldre generationen besitter har jag inte märkt från den vuxna befolkningen. Man talar ofta i olika sammanhang att den ena eller andra gruppen invandrare är underrepresenterad men glömmer samtidigt att den största gruppen som är grovt underrepresenterade är de äldre. Ca 30 procent av befolkningen kan räknas som äldre meden riksdagen representerar två till tre procent av oss och i härskande media av långt färre. I USA tävlar 70-plussare om presidentposten medan vi i Sverige anser att 30-plussare är såååå kloka, visa och erfarna att de blir ministrar.

Tyvärr känner jag att ”utvecklingen” inte går att ändra i Sverige. Vi äldre kommer att få en hygglig ålderdom för att vi förtjänar respekt och är gulliga.

Att detta inte kan vara meningen med livet är det inte många som tänker på.

Det skulle kanske räcka med att spara några av oss i artdatabanken, i fall det går åt pipan!

Elöd Szántó, utböling och nyligen pensionerad veterinär som letar febrilt efter MENINGEN MED LIVET

—————————————–

Så fantastisk bra uttryckt. Jag håller med varje stavelse. Fler borde kopiera inlägget. Gruppen äldre i Sverige är nertryckta, Den så kallade alliansen 2006 – 2014 införde apartheid. Det var vi äldre mot resten av Sverige. Sakta har vi gått mot ett något mer jämlikt samhälle, men det tar tid. Strax är det val och då får vi höra sliskiga löften, vilka bryts strax efter valet – som eljest.

Var rädda om er!